Om Rainbowgospel

”Det är en fin present att ge sig själv; att ta sig själv på allvar”

På konsert med Rainbowgospel av Josefina Linde.

Jag ser paljettströsslade människor gunga fram och tillbaka över scenen och jag får en instinktiv känsla av att det som händer nu, det är livsviktigt.
När jag var liten romantiserade jag grupptillhörighet något enormt. Jag fantiserade om att hitta ett sammanhang där jag liksom bara skulle kunna tryckas på plats med ett klick, och sen höra till. På sätt och vis har jag väl kvar den fascinationen fortfarande, men jag har förstått att det inte är någon mening med att leta efter en yta som har ett jag-format hål för mig att lägga mig tillrätta i. Så enkelt är det inte. Jag måste jobba med mig och gruppen måste jobba med sig och så måste vi jobba med varandra. Och så vidare.

Men Rainbow Gospel får det att kännas enkelt. Enkelt att höra till. De gör lokalen till ett stort andrum. En plats där ryggen blir mjuk och rak på samma gång. De presenterar sig som en gospelkör för hbtq-personer. Och andra. En inkluderande kör. Huden kramar runt kroppen när de sjunger. Av någon anledning tänker jag på elitidrottare. Någon som ska göra ett höjdhopp till exempel. Den allvarsamma blicken och musklerna som spänns i beredskap. Händerna som klappar mot låren och fötterna som trampar på stället. Den personen är bara där och då, tänker jag mig. Och den tar situationen på fullaste allvar. Det är en fin present att ge sig själv; att ta sig själv på allvar.

Samma känsla finns här i andrummet. En tyst överenskommelse om att ta oss själva och varandra på allvar. Fast det finns något mer också. Mer än att ta i från magen och se på sig själv med samma förtroende som vi ger till andra. Mer än att bara skala bort tvivlen och nöja sig där. Kören står på scenen och firar sig själva. Och jag känner nödvändigheten i det. Tänk att det kan kännas så mycket som en revolt att bara vara glad. Att sittdansa och klappa takten till texter om att allt kommer att bli bra.

När någon letar sig längst fram till scenkanten och lyfter av en egen mikrofon för ett solo, kanske för första gången, ser jag tilltron och stoltheten i de andras ansikten. De står som en trygg mur och sjunger stärkande stämmor in i ryggen på den där framme. Klappar och ler stort när personen sjunker tillbaka in i klungan efter låtens slut.

Det är såhär det ska vara, tänker jag. Det måste inte vara gospel. Det måste överhuvudtaget inte vara en kör. Och det behöver inte vara hela tiden. Men det behövs. Ett andrum. En plats för ryggar att slappna av och sträcka på sig på samma gång. Det är livsviktigt.

Josefina Linde