Sara Edin

”Lyssna och sluta ifrågasätta. Internet finns ju till för er med,
så googla ni också!”

Foto: Felicia LinsérSara Edin om att ”Vara den jag är”

Hur ska vi kunna vara dom vi är i ett samhälle som oftast bara erbjuder färdiga mallar av olika identiteter? Sara är uppväxt i Näsåker och Sundsvall och bor sen tio år tillbaka i Stockholm. Jag pratade identitet, pusselbitar och vikten av att hitta orden, med en person som behövt ompröva bilden av sig själv fler än en gång.

Sara hur vill du att jag ska presentera dig?
Oj vad svårt! Det beror väl lite på om jag utgår ifrån vad jag gör eller vad jag är.

Okej men vi tar det du är. Vet du vem du är?
Nej! (skratt) Eller det beror väl på vad man menar att det innebär. Jag vet väldigt starkt vad jag står för och vad jag tycker är viktigt, men det kan ju också förändras i och med att jag lär mig mer och upptäcker fler sidor av mig själv. Så länge jag jobbar aktivt med att tillåta mig själv att vara som jag är och känna vad jag vill, så vet jag vem jag är. Men så fort jag börjar känna att ”nej nu känns jag fel” eller ”nu reagerar jag fel utifrån det här” eller ”nu ÄR jag fel”, det är då jag blir lost.

Skulle du säga att det är normerna i samhället som påminner dig om det, att du är eller gör ”fel”?
Absolut! Både när det gäller könsidentitet, sexualitet, eller hur våra kroppar ska se ut, så blir man ju så jävla matad hela tiden med en bild. Har du bara EN bild som presenteras, så är det ju lätt att hamna i att tro, att det är så en själv måste va också.

Hur har du gjort för att bryta med de bilder och normer som finns då?
Det är ju såklart svårt och det gäller väl att hitta sina egna sätt. Jag följer tex många tjocka personer på Instagram nu, vilket är ett medvetet val, för om jag bara ser smala personer i min telefon så reflekterar jag mer över att jag själv inte ser ut som dom. Jag mår så mycket bättre av att se personer som jag kan känna igen mig i. Jag brukar dock va lite försiktig med att läsa kommentarsfält, när jag är inne på tjocka eller queera personers konton, för det händer väldigt ofta att det kommer nån som bara måste påpeka att ”det är farligt att vara tjock” eller ”det är farligt att vara transperson för de tar livet av sig i större utsträckning”. De personerna förstår ju inte att det som är farligt för mig, eller oss, är du. Du behöver inte tala om för mig, jag bor i min kropp liksom. Det blir som en ny nivå av dumförklaring, när nån känner att de behöver förklara för mig hur min kropp ser ut och vad jag borde känna inför den.

Har du upplevt normer och förväntningar från HBTQ-världen också?
Absolut. Jag krisade ganska mycket när jag kom ut som lesbisk för fem år sen. Jag var rädd för att inte kunna leva upp till bilden av vad det innebär att vara lesbisk. Det blev ett sånt bakslag att äntligen fatta att jag var lesbisk och sen känna att jag inte heller passade in i det.

Hur menar du att den bilden såg ut?
Att vara lesbisk är ju väldigt kopplat till att också vara kvinna och jag insåg väl typ att jag kanske alltid känt mig lite vilsen i min könsidentitet. Jag har ofta känt att det varit svårt för mig att kunna leva upp till bilden som finns av att vara kvinna och det kanske jag inte hade gjort ifall vi inte haft så strikta ramar för ”det här är en man” och ”det här är en kvinna”.

Tycker du att en behöver veta vem en är för att kunna vara den en är?
Nej det tycker jag inte, men däremot kan det vara otroligt skönt och viktigt att tex hitta ord som en kan identifiera sig med. Om det inte ens finns ord som kan beskriva dig, hur ska du då själv kunna veta vem du är, eller känna att det du är faktiskt är okej? För mig har det varit väldigt tungt och energikrävande att behöva fundera så mycket på vem jag är, eller vem jag varit. Speciellt när jag gång på gång kommit fram till att jag inte passar in nånstans.

”Att få hitta orden har varit lite som att få hitta pusselbitar av mig själv”

Vilka ord har varit viktiga?
För mig har det varit jätteviktigt att komma i kontakt med i princip alla ord som beskriver allt som inte är hetro och könsbinärt. Icke-binär, pansexuell, gender, queer; allt det har inneburit frihet för mig. Även fast alla ord inte stämmer in på mig, så är det viktigt att det finns en bredd, att man får vara flera saker samtidigt. Att få hitta orden har varit lite som att få hitta pusselbitar av mig själv – pusselbitar som inte alls behöver passa ihop med varandra enligt det samhället tycker ska passa ihop och inte, men som för mig gjort mig helare. Jag kan kalla mig för lesbisk kvinna och samtidigt i perioder känna en enorm lättnad i att ha en mer flytande könsidentitet, som går bortom det binära. Allt som får mig att må bra är okej.

Hur kan en som medmänniska eller vän hjälpa andra då i kampen om att få vara den en är?
Om man har möjligheten och orken att dela med sig till andra, så tror jag det verkligen kan hjälpa. Att läsa om och möta andra med de här funderingarna, har ju varit superviktigt för mig. Livsavgörande emellanåt. Jag tycker ju egentligen att det här är ganska privat och läskigt att prata om så här, men om vårt samtal här kan betyda något för någon, så är ju det värt hur mycket som helst! Jag skulle ju aldrig våga sitta och prata om det här om jag inte kände att jag har uppbackning. Jag har personer som finns där och som jag kan vända mig till när det blir jobbigt.

”Inkludera personen och bjud in till olika sammanhang”

Och hur är en ett bra stöd då?
Det absolut viktigaste är att lyssna. Lyssna, lyssna, lyssna. Låta personen få prata och inte försöka tvinga fram ett svar på vad personen känner sig som. Inkludera personen och bjud in till olika sammanhang. Låt folk runt dig i sin egen takt få komma fram till vad dom är. Om en person testar ord eller testar sig fram i vad den är, så ifrågasätt aldrig. Lyssna och ifrågasätt inte! Ifrågasättande behöver inte ha någon taskig baktanke eller gro ur homofobi, utan det kan vara en känsla. Det här samhället ger ju mig en känsla av att vara ganska konstant ifrågasatt, och då behöver inte jag att vänner, eller andra personer runt omkring mig, också ifrågasätter. Det kan vara en så simpel fråga som ”är du säker på det?” eller ”tror du inte bara?” osv som sårar djupt, särskilt när det är vänner runt en som går fram så. Ha ett öppet sinne och var inkluderande!

Du, jag tänkte att vi skulle prata lite om homofobi också. Hur möter du det och annan fobi?
Ja, jag har ju pluggat med folk som på riktigt haft åsikten att homosexualitet är en sjukdom och att det går att bli botad. Det är klart det har påverkat mig jättemycket. Samtidigt så är det de små, mer subtila grejerna i tex serier eller vardagliga situationer, som sårar mig mer. Hur folk skämtar. Det är ju väldigt vanligt i serier och filmer, att det skämtas på bekostnad av människor som redan blir otroligt ifrågasatta eller diskriminerade i samhället. Att det fenomenet fortfarande finns så starkt runt oss gör ju ondare och är mycket närmare, än om någon hänvisar till något som nån sa för 2000 år sedan, eller som dom påstår att dom läst i Bibeln. Det är så skadligt att hela tiden matas med hånfulla skämt och kommentarer och sen på det också matas av direkt hat och ignoranta åsikter. Att det är så accepterat att sparka neråt och gömma det bakom humor. Jag tycker ju om att titta på komedier, men samtidigt så får jag ofta känna efter innan om jag pallar eller inte, för att jag vet att i den här filmen finns en stor risk att det kommer det finnas med minst ett skämt som kan få mig att må väldigt dåligt.

Anledningen till att vi har det här samtalet är ju för att det är Pride så vad är din relation till Pride?
Alltså Pride som sammanhang har jag generellt känt mig ganska lost i. Jag tycker det har varit svårt att navigera i det. Vilken plats är min, vart ska jag ta vägen osv? Det känns så etablerat redan och det kan vara läskigt att komma in där med något nytt. Det är viktigt att fira och få känna sig glad och trygg och få vara i en safezone, men det är också jävligt viktigt att ALLA får känna sig trygga där och det kanske ibland faller bort mellan glittret och glamoret. Hbtq-kampen har så länge handlat om homosexualitet och kanske framförallt homosexuella män. Man måste vara medveten om att det finns hierarkier också inom hbtq, där det binära fortfarande är väldigt starkt och ”homo verses hetro” ofta är den starkaste kampen. Det kanske inte är anpassat för alla kroppar, eller man kanske inte ansvarat för att tex de som jobbar där, är utbildade så att de inte diskriminerar nån.

Men har Pride betytt nåt för dig?
Det har varit och är jätteviktigt i normaliseringssyfte att det finns och syns. För mig har det nog varit viktigare att läsa om än att vara där. Nu har jag nästan bara varit på Stockholm Pride och där har jag inte nödvändigtvis känt mig så trygg. När man själv tillhör nån form av förtryckt grupp, så tycker jag att man har ett ansvar att inkludera i den. Det kanske är ett högt krav att ställa och det bästa vore ju såklart ifall normisar (personer som inte avviker från normer) tog ansvar i det, men om man öppet bjuder in till en trygg plats, så har man också ett väldigt stort ansvar. Är jag på tunnelbanan så är jag medveten om att det inte är en trygg plats, att jag kan få glåpord eller bli stirrad på. Men om jag är på Pride så kanske jag släpper garden, för att jag förutsätter att det kommer vara en inkluderande trygg plats, och om det då inte är det så kan det vara värre än glåpord på tunnelbanan. Det gör liksom ondare att bli backstabbad av sina vänner än av en främling.

Och så några avslutande tips!
Googla de orden du är nyfiken på! Och ha på dig skyddsglasögon för du kan lika gärna hamna på Flashback. Låt det ta tid, det är viktigt att få göra det i din egen takt. Leta efter sammanhang och personer med samma funderingar som du har och omringa dig med människor som låter dig pröva dig fram.

Som du sa innan så tänker jag också att det är väldigt viktigt att vi runt omkring lyssnar. Det kan ju emellanåt vara svårt för oss alla att veta vilka vi är men om inte ens orden finns så kan det ju vara i princip omöjligt och få förödande konsekvenser. Därför är det så provocerande när folk har åsikter om nya ord och huruvida dom ”behövs eller inte”. Det de personerna kanske inte fattar är att just orden kan, för en annan person, vara skillnaden på liv och död.
Exakt! Normisar: Lyssna och sluta ifrågasätt. Internet finns ju till för er med, så googla ni också!

Katarina Sundman